Boxningsskolan

Del 1: Fotarbete

Först av allt; under rubriken Boxningsskolan kommer jag att dela med mig av mina tankar om hur boxning ska utföras. Varje del inom detta område, som börjar med detta inlägg om fotarbete, kommer att föras till sidan med samma namn – Boxningsskolan – i kolumnen till höger.

Vidare; inom boxning – precis som inom egentligen alla idrotter, och inte minst kampsporterna – finns det många sätt att bli salig. Det betyder att det finns olika skolor och stilar, som förespråkar olika sätt att såväl träna som stå, röra sig, gardera och slå. Det rör sig sällan om dramatiska skillnader, men i vissa fall om principiella hållningar som ändå får direkt bäring för hur boxningen ser ut och ter sig.

Mot bakgrund av det vill jag säga att andra sätt att utföra saker, som jag inte förespråkar, inte behöver vara fel. Inte sällan söker nybörjare enkla svar, och helst ett sätt eller en princip. Tyvärr fungerar det inte så. Däremot, vill jag påstå, ankommer det på varje skicklig tränare att utifrån var och ens förutsättningar prova sig fram till vad som fungerar bäst för den enskilde, samtidigt som detta bottnar i den boxning man förespråkar och tror på.

Avslutningsvis; att ta till sig de olika delar som tillsammans utgör boxning, är trots allt just bara en del av helheten. Precis som varje enskild fotbollsspelare i ett lag behärskar sin sport, kan laget se förvirrat och bortkommet ut om de inte har en tydlig idé om vad de vill göra och hur de ska spela. Det är samma sak med boxning. Som nybörjare upplevde jag själv hur vi utrustades med de grundläggande verktygen – så här rör du dig, så här garderar du dig, så här slår du: hoppa in i ringen nu och lycka till! – utan någon instruktion i hur vi egentligen skulle använda dem. Med det sagt att det följande är precis vad det utger sig för att vara: en grundläggande genomgång av de principer jag själv håller för vägledande. Låt oss börja.

a) Utgångsposition.

Utgångspositionen kan också kallas grundställning. Om vi utgår från att du är högerhänt, ser det ut som följer: stå med fötterna ihop och vinklade framåt, ta ett steg till vänster med vänster fot så att du står axelbrett, och ta sedan ett halvt steg framåt med vänster fot så att du har uppskattningsvis en decimeters avstånd mellan vänster häl och höger stortå.

Från denna position ”sätter” du dig nu ner med höger ben. Det låter konstigt, och innebär självklart inte att du rent faktiskt sätter dig, men att du för över ca 65-70% av kroppsvikten till höger ben. Samtidigt lättar du, bara en aning, på vänster fot så att du står med trampdynan i golvet. Poängen här är inte att vänster trampdyna lite lätt ska fladdra mot underlaget, utan tvärtom ska den utgöra såväl en broms, som får till effekt att du ”trycker ner” dig själv i golvet (och därmed kan generera kraft, men mer om det senare), och ett avstamp för exempelvis snabb förflyttning bakåt.

Stilexemplet till vänster - så här ska det se ut

I nästa skede vrider du ut vänster häl, bara en liten bit, för att följa med i överkroppens och höftens vridning för att skapa en ställning där du inte står med hela framsidan blottad mot din tänkta opponent. Höger knä ska i detta skede vara lätt vinklat.

Vanliga nybörjarmisstag är att utgå från antingen helt raka ben, och därifrån med överkroppen böja sig snett bakåt för att åstadkomma en förskjutning av kroppsvikten, eller att överdriva knävinkeln och hamna i en märklig ställning där man med böjt knä vinklar tillbaka kroppen. Kroppen ska inte lutas eller vinklas; den ska i princip placeras över en linje som löper ner i höger ben genom höften. Ett annan vanligt misstag är att vänster häl vrids så mycket att vänster knä pekar in, förbi den egna centerlinjen.

Rätt ställning har du när, trots att du håller huvuddelen av kroppsvikten över ditt bakre ben, det inte känns som att du belastar ditt bakre ben, men att du är stark och stadig i det, och samtidigt upplever en mycket god balans. Från denna ställning – och, enligt min mening, bara från denna ställning – kan du nu på rätt sätt nyttja rörelselagarna för att utvinna maximal effekt i såväl blockeringar som slag.

Att observera: det är vanligt att en annan modell, med sviktande häl på bakre ben, lärs ut. Som sagt; det behöver inte vara fel. Men som vi senare ska se – eller snarare beskriva – ger det i vissa delar av boxningen ett annat utfall.

b) Fotarbete.

Från utgångspositionen kan, och ska, vi nu röra oss åt olika håll. Vi kan gå framåt, bakåt, i sidled, rotera, och så vidare. Vi tar en sak i taget.

För att gå framåt, trycker du helt enkelt ifrån med bakre fot samtidigt som du släpper på vänsterfotens broms. Observera: inga överdrivna rörelser eller steg, där du klampar eller ”faller” framåt, utan en kontrollerad glidning över underlaget alternativt ett lätt, nätt litet steg. Så fort vänster fot är på plats, följer du med höger fot och återgår till utgångspositionen.

För att gå bakåt, trycker du ifrån med vänster trampdyna, glider bakåt med höger fot, och intar utgångsposition. Kom ihåg att vrida vänster häl för att hamna i rätt position med hela kroppen.

För att gå åt höger, behöver vi – i och med att vänster fot redan är en aning vriden – inte förstärka vänster fots utgångsläge mer än en liten bit, för att med i huvudsak stortåns trampdyna trycka iväg kroppen åt höger, samtidigt som vi flyttar höger fot och omedelbart med vänster fot intar utgångsposition.

För att gå åt vänster, utför vi en tramprörelse där vänster och höger fot för ett ögonblick byter roll. Höger fot vrids upp så att trampdynan på höger stortå kan trycka iväg kroppen åt vänster, samtidigt som vi kliver ut åt vänster med vänster fot och sedan omedelbart intar utgångsposition.

När det gäller rotationer, eller kvarts- eller halvcirkelrörelser, kan dessa utföras antingen med främre ben/fot, och sker då så att säga runt det bakre benet som axel, eller med bakre ben/fot, vilket innebär att vänster ben tillfälligtvis tar över en större del av belastningen under själva rörelsen/förflyttningen.

Som exempel på en förflyttning med bakre ben, där fronten vänds till höger om utgångsläget, så förs en del av kroppsvikten över till vänster ben, varefter höger häl lättar, höger höft positioneras genom en nätt rörelse framåt, och höger fot därefter trycker iväg så att du roterar ett kvarts varv och genast kan inta utgångsposition.

Med detta som bas, kan utövaren först nöta enstaka steg framåt, bakåt, sidledes och rotationer, för att med tiden bygga på med flerstegsförflyttningar, framåt-bakåt-sidled, framåt-rotation-bakåt-rotation-framåt, och så vidare i all oändlighet, tills A, B och C sitter. Därefter, och först därefter, kommer utgångspositionen och fotarbete att samverka i ett allt mer flytande rörelseschema, där det i stället för att som inledningsvis se uppstyltat och konstigt ut, är maximalt effektivt, garanterat energisnålt och harmonierar med överkroppsarbetet som tillkommer.

Denna utgångsposition, och detta sätt att förflytta sig, är en helt nödvändig grund för att sedan kunna tillgodogöra sig de tekniker och principer som jag förespråkar. Innan den texten lagts ut, oavsett om det är här eller i verkliga livet, tycker många att detta sätt att stå och röra sig känns onaturligt och helt enkelt felaktigt. Det har jag all respekt för. Det tyckte jag också. Värt att notera är att dessa principer bland annat premierar hårda slag – inte minst med vänstern -, och är vanligare inom den professionella boxningen än inom amatörboxningen, även om exempel på olika skolor finns inom båda disciplinerna. Stilen kallas av vissa för ”the philly shell”, och även om ”the philly shell” även exemplifieras av en ofta låg vänster hand och mycket rullningar med skuldrorna, så baseras den på precis samma sätt av likartad fotpositionering som den princip jag ovan beskrivit.

Del 2: Gardering

Vi försöker hålla det kort. Om det finns olika syn på utgångsställning och fotarbete, är det än vanligare när det kommer till gardering. Saken är dock den, att det är sällan en enda typ av gard är konstant; i själva boxningen kan ett flertal olika slags gard komma till pass, beroende på vilken typ av boxning som är aktuell, motståndarens stil, och så vidare, på samma sätt som en gard både är ett defensivt och offensivt verktyg.

Utan att göra någon exposé över olika garder, förtjänar ändå en del varianter att kort nämnas. Inte minst har dessa olika bäring på olika typer av boxare, vilket innebär att den gard som nyttjades av bland andra Floyd Patterson och Mike Tyson – peek-a-boo: ”tittut-garden” – och som är skräddarsydd för ett mycket specifikt sätt att boxas, näppeligen passar en högrest boxare med gänglig överkropp och lång räckvidd, som är mer betjänt av att jobba från utsidan med raka slag.

Peek-a-boo innebär, helt kort, att handskarna hålls tätt mot ansiktet, med insidorna aningen vinklade inåt, varifrån boxaren sedan jobbar i såväl djup ställning – för att göra sig till ett mindre mål, men också för att kunna generera mer kraft från golvet för de explosiva attackerna – som med hög rörlighet i överkroppen och huvud. Det är ofta synonymt med en i grunden offensiv boxning, som dock förutsätter defensiv skicklighet, bra fotarbete och snabba förflyttningar.

Den stil från vilken klassiska begrepp som ”roll with the punches” kommer, ”the philly shell”, nämndes kort under föregående avsnitt om fotarbete. ”The philly shell” är mer än en gard; det är ett helt sätt att förhålla sig till boxningen, men är ofta synonymt med lägre hållen vänster, en lätt tillbakalutad hållning och axlar och skuldror som vrids och rullas för att undvika motståndarens slag. Från den aningen tillbakalutade positionen kan boxaren sedan nästan studsa tillbaka och kontra in slag som av rörelsemomentet får kraft. Studera gärna Floyd Mayweather Jr för att se en mästare på detta.

The philly shell

Bland mexikanska proffs är det vanligt att, när de är satta under attack, plantera fötterna tungt och skydda sig bakom en hög dubbelgard, med både underarmar och handskar, medan exempelvis en bombare som George Foreman använde en klassisk så kallad korsgard när han stövlade fram för att komma i läge för sina tunga släggor. Korsgarden, eller egentligen ”the double cross guard”, med armarna horisontellt framför kroppen som skydd för solar plexus och haka, är effektiv som defensivt skal, men svårare att jobba offensivt och kontra ifrån.

Alla de typer som nämnts ovan, är mer eller mindre vanliga inom proffsboxningen. Inom amatörboxningen, och framförallt i Europa, är det vanligt att se en mer traditionell upprätt stil med vänster hand en bit ut från ansiktet, ofta i lätt rörelse, för att både kunna dras tillbaka som skydd för ansiktet och för att kunna stickas ut som en jabb. Betänk att i amatörboxning premieras en boxning baserad på högt träffantal mot framförallt huvudet, vilket i förlängningen påverkat och påverkar vilken riktning amatörboxningen tagit.

Inte minst ryska amatörboxare – vilket också kan ses på de ryssar som sedermera tar steget över till proffslägret – använder ofta en gard, eller snarare utgångsposition, med en vänster som ligger relativt långt ut, som ett ständigt irritationsmoment för motståndaren. Kubanska boxare ses ofta med vänstern inte riktigt lika långt ut, men är som regel mycket bra på att bland annat använda underarmarna för att styra bort motståndarens slag.

Med denna bakgrund klar ska jag helt kort dra riktlinjerna för en slags genomsnittlig gard, som givetvis anpassas efter utövarens fysiska förutsättningar och stil.

Från den utgångsposition vi tidigare gått igenom, ska överkroppen nu hållas i atletisk men avslappnad hållning. ”Krumma”, säger många tränare. Nja, säger jag. Krumningarna överdrivs ofta till att mer likna en säck dålig potatis, men man ska heller inte stå upprätt som en telefonstolpe. Krumma kommer du ändå att göra, när någon kommer in och bearbetar kroppen från nära håll.

Höger hand hålls mot kinden, ungefär i höjd med munnen, med höger axel avslappnad och armbågen rakt ner, intill kroppen, där den också verkar som skydd. Härifrån kan högerhanden nu med små förflyttningar utgöra skydd mot ett flertal olika sorters slag, likväl som användas för att utföra offensiva slag.

Vänster hand hålls i utgångsläget en bit ut från din vänstra ansiktshalva, med ett avstånd om lite grovt två knytnävars storlek (man kan använda höger knytnäve för att måtta upp avståndet). Många förespråkar höjd vänsteraxel som skydd för slag. Med höjd axel följer muskulär spänning, vilket motverkar avslappnad boxning och möjlighet till egna, snabba slag. I stället: fäll ner hakan, fäll alltid ner hakan, och var beredd att vid behov använda den där axeln som skydd.

Vänster hand vrids ofta, så att dess knogar är helt vinklade framåt. Återigen har vi här ett moment som förorsakar i mitt tycke onödig spänning. Det räcker gott om handleden är lätt vickad, och knogarna pekar i 45 graders vinkel. I samband med slagen kommer handen per automatik att hamna i rätt vinkel. Vänster armbåge ska, precis som höger armbåge, peka nedåt och dels kunna utgöra skydd mot slag, dels ligga rätt för dina egna, kommande slag. Flaxande kycklingarmbågar är en dödssynd som kommer att ge dig värk i revbenen, minskad kraft i slagen och skador från alla felträffar.

Bra, nu har vi nåt som ser ut som en boxare, med rätt fotställning, med en vänster redo att användas men ändå som skydd för ansiktet med en underarm och överarm som tillsammans bildar en skyddande triangel för vänstra, främre delen av kroppen. Höger hand ligger som ett gammalt gosedjur och vilar mot andra sidan av kinden, alltid klar som krockkudde, alltid redo att avlossas, med höger underarm och överarm som en skyddande triangel för högra, aningen bortvinklade delen av kroppen. Överkroppens vinkel minskar den träffbara ytan mot buken, och den nedfällda hakan lämnar inte mycket annat än pannan kvar att träffa (visst, där finns en näsa, men för bövelen; de där händerna får faktiskt användas till blockeringar).

Ett slutligt råd, som är betydligt mer värt än det låter: gör det till en mycket god vana att titt som tätt toucha näsan med högerhanden, genom att snabbt slå dig själv lite lätt. Väldigt snart blir det en vana. Väldigt snart garanterar det att din höger alltid är där den ska vara; intill din kind. Mången är den boxare som framförallt i samband med att han eller hon slår en rak vänster ”tappar” högern, bara för att upptäcka att en erfaren motståndare genast ser det, väntar till nästa raka vänster, och då kliver in med en skön vänsterkrok. Och en skön vänsterkrok är inte så skön att träffas av.

Med det konstaterar jag att jag inte heller denna gång klarade av att hålla det hela kort, men också att vi i fortsättningen kan gå in på defensiva verktyg, enstaka slag, slagkombinationer, rörelse i ring och annat smått och gott.

Del 3: Rak vänster

Då var vi framme vid slagen, eller rättare sagt: slaget. För inget enskilt slag, eller kanske snarare ingen annan teknik, har sådan betydelse som den raka vänstern, eller, som vi också kallar den, vänsterjabben.

Ett pekfinger i luften: när vi gått igenom den raka vänstern, blir nästa led i Boxningsskolan den raka högern, varefter vi backar tillbaka och tar ett defensivt fokus med blockeringar, pareringar samt ytterligare defensiva rörelser. Orsaken är givetvis att offensiv och defensiv i boxning är två sidor av samma mynt, och det ena förutsätter det andra. Den som tror att enkom offensiva kvaliteter, ohejdad attacklusta och kanske till och med bra punch räcker hela vägen, är ute på djupt vatten och kommer att inte bara bli besviken, utan få sin beskärda del av blåklockor. Utan defensiva verktyg står sig varje boxare, i det långa loppet, slätt.

Samtidigt är det självklart så att rak vänster även kan vara ett defensivt vapen. Med det sagt så är rak vänster detsamma som nyckeln till din boxning, med vilken du gör allt från att rubba motståndarens rytm, sätter upp lägen för uppföljande slag och kombinationer, och, om den är tillräckligt bra, i sig skadar motståndaren.

Beroende på vem du är, och hur du boxas, spelar den raka vänstern också olika roll. För den boxare som besitter en bra rak vänster, och föredrar att boxas från utsidan, är den helt ovärderlig och kan inte överskattas: då är den det vapen som håller motståndaren i rätt ände av den utsträckta armen, och med vilken motståndaren förhindras att ta sig in till en oönskad distans där denne bättre kommer till sin rätt. För utsides-boxaren är vänstern då inte bara slaget som håller motståndaren på avstånd och med vilket matchens tempo och utseende regleras, utan utgör i sig ett offensivt vapen som pepprar motståndaren kvällen lång och slutligen bryter ned hans eller hennes kampvilja.

För boxaren som bättre kommer till sin rätt på halvdistans och i infighting, är i stället den raka vänstern dels det av motståndarens vapen han eller hon måste ta sig förbi, dels det egna vapen som på väg in till rätt avstånd så att säga bryter mark och öppnar upp för fortsatta attacker. Då kör vi.

1. Den raka vänsterns anatomi

En rak vänster, i utfört läge, ser ut som följer. Armen är näst intill helt utsträckt, med reservation för att armbågsleden aldrig ska föras till sitt fullständiga stoppläge. Den vertikalt hållna knytnäven är med hjälp av handleden vinklad så att knogarna ligger i plan linje med underarmens ovansida. Armens sträckning förlängs med hjälp av a) en utskjuten vänster axel (och i idealfallet är den utskjuten så långt att den nästan ser ut att vilja hoppa ur led), b) vridning av överkroppen som c) blir möjlig genom en liten knyck med vänster höft.

Bra sträckning i vänstern, sämre med garden

Och voila! Plötsligt går det upp för den uppmärksamme läsaren varför vänster fot ska vara lätt lättad med huvudsaklig kontakt mellan trampdynan och golvet. Minns man inte: backa tillbaka till del 1 i kolumnen Boxningsskolan till höger. En tungt planterad vänsterfot, med kroppsvikten vilande på vänster ben, omöjliggör korrekt höftrörelse. Utan korrekt höftrörelse = ingen generering av kraft till vänstern genom vridmomentet som frigörs genom höften.

Nåväl, för att fortsätta med slagets anatomi så är den utsträckta armen rak i ordets rätta bemärkelse; precis som garden inte ska bestå av spretande kycklingvingar ut mot sidorna (d.v.s. armbågar), så ska slagets kraft inte ledas åt fel håll genom spretande kycklingvingar. Ni ska slå, inte försöka flyga. Tänk symaskinsnål. Vänstern ska gå som en nål, fram och tillbaka, ut och in, ra-ta-ta-ta-ta, utan utflykter eller omvägar åt sidan. Inledningsvis känns det bökigt och svårt att slå, tekniskt korrekt och med snärt, utan att fuska ut den där attans armbågen en aning. Svaret är träning. Det går, och det går än bättre om man har en elak tränare som håller en slaghandske för själva vänsterslaget, och en slaghandske intill armens sida för att tvinga in rörelsen i en rak bana. På så vis skapar vi förutsättningar för en rak vänster som kommer lika oannonserat som en kvicksilversnabb kobra.

2. Balans under slaget

Avvikelser tillåts inte, och framförallt inte inledningsvis när man nöter in teknikens A och O. Det finns avvikelser som är ok, och i konkreta boxningssituationer helt rätt, men de förutsätter att man kan sina saker, precis som det fordrar en erfaren och skicklig bilförare för att veta när man kan fula lite i trafiken, och när det gäller att ligga kvar i 30 och blinka i svängarna. Oskickliga bilförare klarar inte att separera sina bedömningar. Oskickliga bilförare krockar. Samma sak här.

Alltså; under slagets utförande, bibehålls samma viktfördelning och balans som när man står i utgångsposition. Om vi tänker oss boxarens kropp som ett kors, så vrids korsets vertikala del under slaget, medan den horisontella delen bibehåller sin stabila bas från golvet och uppåt. Att luta sig framåt för att nå sitt mål är inte ok. Att lägga över vikten på vänster ben är inte ok. (Hur ska du kunna nyttja vridmomentet om du lutar på vänster ben? Och hur ska du kunna trycka ifrån med höger fot/ben för att följa upp med en saftig höger om du lutar på vänster ben? Det går inte. Du kommer att halta omkring som om du gick på en stylta. Alltså låter du bli.)

Precis som med den där armen som ska hållas och slås rak, är slagets balans inledningsvis svårt att utföra utan att hamna i märkliga, sneda och/eller framåtlutade positioner. Det är helt ok, så länge strävan efter korrekt tekniskt utförande finns. Här råder ingen brådska; träna in utförandet genom mångfaldiga repetitioner och i uppdelade, långsamma sekvenser.

3. Övriga faktorer

Och som om det inte var nog med saker att tänka på. Släpp aldrig högern från sin myshörna intill kinden när du slår den där vänstern. Låt aldrig höger armbåge spreta ut som en kycklingvinge när du slår den där vänstern. Avslappnade axlar. Hakan nedåt. Behåll strukturen, behåll formen intakt. Och det viktigaste du någonsin fått lära dig är det här: det är alltid den häl som lättar, som ligger på samma sida som det slag som utförs, a’la rak vänster-vänster häl, rak höger-höger häl, vänster uppercut-vänster häl, och så vidare. Och samma sak gäller i det defensiva arbetet med blockeringar och pareringar, vilket vi återkommer till.

En högerboxare: se hur vänstern skyddar

Med detta har du nu förutsättningar att träna det vapen som är ditt främsta instrument, och som kan användas som en irriterande sticka i plytet på motståndaren, som en huggande orm som distraherar och kollrar bort motståndaren inför andra, ondsinta avsikter, och – eftersom du med rätt utgångsposition och fotarbete kan lägga hela kroppen bakom slaget – som en blytung stång som inte bara plockar poäng, utan faktiskt skakar motståndaren.

Och som en slutlig bonus kommer en liten övning: träna symaskinsjabbar, genom att i en hel rond slå oavbrutna vänsterslag, som lämnar garden så fort de kommer tillbaka till boet, utan uppehåll, i tre minuter. Mjölksyran du känner efter en minut berättar allt du behöver veta om varför du måste fortsätta i två minuter till. Och om du som otränad inte känner någon mjölksyra, så gör du helt enkelt fel, slår för lite, för sakta, eller är kort och gott djävligt bra på att lura dig själv att du tränar fast du egentligen bara poserar.

Del 4: Rak höger

Bortsett från ett fåtal vänsterkroksspecialister så är, oavsett vad du är för boxare, rak höger ditt mest kraftfulla vapen. Det beror på att slaget, till skillnad från rak vänster, kommer med en hel kropp bakom, på att den utökade överkroppsrotationen genererar mer kraft, på att fråntrampet med höger fot genererar mer kraft, och av accelerationen som följer av den längre sträckan till målet.

Samma faktorer är självklart anledningen till att det allmänt är svårare att träffa med en rak höger än en rak vänster, och varför just vänstern är ett så viktigt verktyg: med bland annat den skapas förutsättningar för att utnyttja det lite klumpigare men farligare vapen som högern utgör.

Slaget i sig utgår, som alla slag, från utgångspositionen, och dess anatomi är i sak också densamma som för rak vänster, med en arm som sträcks näst intill sitt fulla läge, och med en höger axel som trycks framåt i maximalt läge tills dess den nästan ”poppar” inåt, in i din centerlinje.

Stilstudie Gerald McClellan: arm och axel sträckta, nästan rakt framför kroppen, överkropp och höft vridna, höger fot lyft men med markkontakt. Och visst...lite slarv med garden.

För att fullt ut kunna nyttja kroppen bakom slaget, måste även här höften användas – och i och med att slaget kommer med den bakre handen, kan höften och kroppen här vridas mer än fallet är med rak vänster. Detta möjliggörs, återigen, genom att höger fot vrids upp genom en tramprörelse från utgångspositionen. När slaget utförs, växlar helt sonika vänster fot ner till att ligga med hela sulan mot golvet samtidigt som höger fot vrids upp så att dess trampdyna trycker ifrån och genererar kraft, och dess lyfta häl frigör vridningsutrymme för höft och, som en konsekvens, överkropp. På så sätt läggs höger skuldra in i slaget.

(Studera här gärna exempelvis den nutida Lucian Bute via youtube. Studera hur Bute, när han slår serier med raka vänster- och högerslag, ser ut att likt en spinnande katt ”trampa” nästan omärkligt med fötterna. Studera hur fötterna samverkar med de olika slagen. Ta det som en lektion i hur en tämligen tunt byggd boxare kan generera slag med oerhörd kraft.)

Återigen är det viktigt att fokusera på detaljerna. Vid alla slag – alla alla alla slag – ska alltid båda fötterna ha kontakt med underlaget. Det kanske vanligaste nybörjarfelet – för övrigt standard i MMA-världen – är att den bakre foten helt lättar från underlaget i samband med slag med bakre handen. Det blir då ett slag med bara armen.

Förutom att den typen av slag helt saknar kraftleverans bortom sin egen rörelse, så försätter de dig i en märklig situation efter slaget. Oavsett vad du slår och vad du gör, så ska du – omedelbart efter att du har gjort det – befinna dig i en position där du kan slå igen, eller blockera, eller flytta dig – i balans, i kontroll. Det kan du inte om du börjar slänga iväg brännbollar med fötterna flaxande i luften.

Viktigt att komma ihåg är korrekt fotställning. Vanliga fel är för smala fotställningar, vilket inverkar på i vilken utsträckning du har utrymme att faktiskt utföra ett vridmoment. Experimentera gärna själv för att se vilken effekt en avsmalnande ställning har, genom att undan för undan närma dig en linje där du till slut står som längs ett sträck med fötterna nästan rakt framför och bakom varandra. Du låser in din egen höft i ett fängelse och kan, återigen, bara flaxa med armen. Samma problem, fast annorlunda, uppstår vid för bred fotställning. Backa här gärna tillbaka till del 1 om just utgångsposition. Det är en förutsättning för allt, och utan korrekt utgångsposition kan du lika gärna lägga tiden på annat.

En annan detalj är just balans. När du nu står där, med vänster fot plan mot golvet och höger trampdyna som avtryckare för slaget och med höger häl pekande snett uppåt, så ska din horisontella och vertikala position vara densamma som när du stod i utgångsposition.

I faktiskt och praktisk boxning blir avvikelser från denna princip givetvis omöjliga att i någon mån undvika, men det spelar ingen roll – i och med att du i metodisk teknisk träning strävar efter perfektion, blir de faktiska avvikelserna i stundens hetta minimerade, och det är själva poängen. Ju mer målmedvetet du strävar efter att upprätthålla rätt balans i slagets utförande, ju mindre kommer du också att tappa konceptet när det börjar smälla runt öronen, adrenalinet kokar och slagen flyger som projektiler.

En tredje detalj är också påminnelser från tidigare lektioner. När du vrider fram höger arm och trycker ifrån slaget, så skyddas du genom nerfälld haka, genom vänster hand mot kinden, genom vänster armbåge som skydd för kroppen. Behåll formen intakt. Släpp aldrig formen till förmån för vildsinta svingar.

En dag kommer du att veta så säkert vad du sysslar med, att det finns situationer när du kan förhandla med formen och vet vilka avsteg som fungerar och inte. För att komma dit, måste du först behärska det fundamentala, och det gör du bara genom att under den resan aldrig avvika från teknikens A och O.

En knorr i den raka högerns anatomi, eller kanske snarare utförande, är att många upplever en disharmoni mellan de olika rörelser som är inkopplade – att slaget utförs snabbare än höft- och överkroppsvridningen, att höften vrids i sitt fulla läge innan slaget nått sitt mål, och så vidare. Precis. Kruxet är samordning, att skapa en verkan där den totala rörelsen synkroniseras så att alla delar – höftrörelsen, överkroppsvridningen, axelns och armens sträckning – når sitt önskade slutläge exakt samtidigt. När detta görs, och med en timing så att målet träffas på exakt rätt avstånd, är den raka högern ojämförlig med sin kraftutveckling. Nyckeln är givetvis träning, träning och åter träning.

Som krydda i grytan bör du dessutom sträva efter att i de olika delarnas slutfas accelerera rörelsen, så att du i de sista slutcentimeterna av varje del – av höftrörelsen, av överkroppsvridningen, av axelns och armens sträckning – trycker ifrån. Genom att träna på denna del, tränar du också på att få slagets första faser att utföras med rätt avspänning. Spända muskler motverkar sin egen rörelse. ”Bind” inte upp slaget genom anspänning, genom en strävan efter att kasta bomber, utan sök avspänning, sök avslappning, och låt slagets kraft komma från kroppen, från rörelsen och från slutaccelerationen. Då får du en rak höger som kommer snabbt som en projektil och hårt som en slunga.

Del 5: Defensiva verktyg

Mot bakgrund av att detta är en grundläggande, och dessutom helt och hållet teoretisk, genomgång av boxningens fundament, ska vi – även i denna del, måste jag tillägga – försöka begränsa diskussionen och instruktionen kring de defensiva verktygen till dess praktiska delar.

Det är ändå nödvändigt att skjuta in det faktum att defensiv boxning, liksom offensiv boxning och all boxning, mer än någonting annat handlar om agerandet på ett annat plan, som i brist på bra översättning får benämnas vid sitt engelska namn ”ring generalship”. Det är, kort och gott, summan av ditt agerande i ringen, ditt nyttjande av dina verktyg, ditt användande av ringens rum och dess ytor och de möjligheter dessa ger dig i manövrerandet av din motståndare.

Ett högt utvecklat ”ring generalship” förutsätter inte bara att du behärskar boxningens olika delar, utan också att du genom långvarig träning och praktiskt införskaffade erfarenheter utvecklat denna förmåga. På dess högsta nivå är ”ring generalship” en konstform, vars drivande muskel är boxarens tankeverksamhet, baserad på kunnande, förståelse, psykologiska och kognitiva mekanismer. För att plocka ut delar i denna ”ring generalship” som vi kan namnge, bör vi uppmärksamma positionering, förmågan att hålla rätt avstånd, timing och balans. Det är i dessa delar vi ser de boxare som skiljer ut sig från de övriga, de som är bra men för ett otränat öga på något oförklarligt sätt ändå aldrig når ända fram. Det är alltså inte i en vass vänsterkrok eller betonghård höger skillnaden mellan de stora mästarna och resten av startfältet ligger, och det är definitivt inte i en atletisk fysik. Det är i mästarnas ”ring generalship”.

Ämnet är vidsträckt och oerhört intressant, och för att inte fastna i en ändlös utläggning hänvisar jag i stället till en gedigen men lättfattlig artikel i ämnet: ”Understanding boxing skill”. Till de exempel som ges i artikeln vill jag också foga en nutida boxare. Bernard Hopkins är vid 45 fortfarande aktiv, och han må sedan ett antal år ha passerat sin topp, men har – vilket också är förklaringen till att han fortfarande är en kraft att räkna med – med tiden kommit att bli den som mer än någon annan nu aktiv fighter personifierar det ringuppträdande vi ofta förknippar med forntidens mästare i ämnet.

Hopkins är inte bara en mästare på psykologi, som ofta har plockat poäng från motståndarnas mentala förmågor redan innan matchen börjar; han är också en mästare på att styra matchernas tempo, på att vara den som bestämmer dansens rytm, och på att konsekvent tvinga motståndaren att förlita sig på sina svagaste verktyg. Han behärskar också till fullo konsten att slå utan att bli slagen; en klassisk Hopkinsoperation är att, med utsökt timing, möta en motståndare på väg in med en rak vänster, direkt följd av en lång rak höger som omedelbart följs upp av att han går in med hela kroppen intill motståndaren, där han antingen låser honom eller tvingar honom att röra sig för att få utrymme för egna slag. Med stigande frustration öppnar vanligtvis motståndarna till slut upp sig, lämnar sin strategi i ringhörnan – och blir lätta offer för den alltid tänkande ringgeneralen. I ju högre grad Hopkins fysiska verktyg med åren börjat svika honom, i ju högre grad har han förlitat sig på sin högt utvecklade slughet i ringen. Han är inte längre underhållande att skåda, men han är än så länge ett vansinnigt imponerande unikum. Han är också, som sagt, ett exempel på en konstart som blir allt mer sällsynt.

Nå, när vi nu gjort klart att det hela handlar om mycket mer än att med kniv och gaffel behärska skärandet av en filé – utan att det handlar om allt från tillagning till kryddning till vilken musik du har i bakgrunden när du avnjuter rätten med ett glas rött vin – så kan vi ändå ta en titt på några av de många konkreta verktyg som finns för att undvika att den där stoppade läderhandsken mosar våra näsben.

1. Rörelse och positionering

Nej, vi kommer inte undan det. Att vara utom räckhåll för slaget är självklart det främsta och, rätt utfört, minst energikrävande av alla defensiva aktioner. Med rätt avstånd är du hela tiden precis utom räckhåll för slagen, samtidigt som du med lätthet kan kliva in med egna tekniker. Precis som den ovan nämnda artikeln diskuterar, menas med rörelse inte ett meningslöst dansande. Överhuvudtaget är jag motståndare till alla former av hoppande, studsande, nervöst ryckigt fotarbete. Med rätt avstånd och positionering blir allt sådant överflödigt, energin sparas och boxningen kan prioriteras. Yvigt dansande är bara ett tecken på att man egentligen inte vet vad man sysslar med. Däremot, mina vänner, förordar jag en mer eller mindre konstant rörelse på en slags mikronivå, där rörelsen är ständig ompositionering, framförallt i sidledsriktning, rörlighet i överkropp, med huvud, med axlar, och styrande av skeendet genom att styra avståndet.

2. Blockering

En blockering utförs med antingen handsken eller armen, och då vanligen underarmen. I en annan tid var handskarna betydligt lättare att öppna, och möjliggjorde ett slags ”plockande” av slagen med handflatan. Dagens handskar är allt som oftast så utformade att de inte går att öppna, eller är svåra att öppna. Då sker blockeringen vanligen med handskens framsida, och inte minst om vi talar om raka slag. De viktigaste delarna här är att inte vara ute och fara med sina händer som när man plockar äpplen. Låt slaget komma, och möt det i dess slutfas genom en bestämd men minimal rörelse framåt med din egen handske.

Aningen överkurs blir det när vi lägger på positionering av fötterna i samband med blockeringen. Men minns hur fötterna skulle nyttjas i en slags tramprörelse när olika slag levereras. På samma sätt ska de användas när du blockerar. Alltså: en handteknik – oavsett om det är ett slag eller en blockering – med exempelvis höger hand, innebär att du lyfter höger häl och skruvar fram höger höft. Vi talar inte om stora rörelser här, utan om en gradskillnad som av blotta ögat nästan inte kan ses när det utförs i reell hastighet, men som innebär att du hela tiden positionerar dig för att antingen följa upp en blockering med ett slag, eller är redo för en annan defensiv insats. Minns också att alla defensiva aktioner kan vara startsignalen för offensiva aktioner.

Med tiden kan blockeringarna utvecklas, så att du blockerar slaget genom att ta träffen på olika områden av handskens framsida. På så sätt kan du styra vilken riktning slagets fortsättning ska ta. Med samtidig rörelse bakåt, tar du också udden av slagets spets. Med samtidig rörelse framåt, möter du slaget innan det utvecklat sin fulla kraft. Men viktigt att komma ihåg är att behålla struktur och form, med händerna så nära din utgångsposition som möjligt, så att det är där du utför det huvudsakliga arbetet. Överger du detta för att blockera halvvägs, seglar det snart in bomber rakt mot hakan. Däremot kan den typen av blockering användas någon enstaka gång, som en överraskande teknik där den aggressiva blockeringen föregår en attack.

I princip gäller samma sak för blockering med underarmarna, som ovan beskrivits. Med jämnlånga kämpar, handlar det då oftast om raka slag mot kroppen som blockeras genom en liten men stark rörelse mot sidan/framåt.

3. Parering

En parering är en utvecklad form av blockering, och ökar möjligheterna att använda defensiven som ett verktyg att styra skeendet med. Parering kan göras med både händer och underarmar. Vid en parering görs en nätt men fokuserad vridning av exempelvis handen, som styr slagets energi åt ett annat håll och därmed försätter motståndaren i en annan position. Som ovan utförs en parering nära ditt eget utgångsläge, och effekten förstärks också ju starkare motståndarens teknik hunnit bli på väg mot sitt mål. Ett snabbt och hårt rakt slag som pareras rätt, försätter dig i en mycket bättre position gentemot motståndaren än ett svagt och slappt rakt slag.

Vid parering är fotarbetet än viktigare än vid blockering, genom att du här behöver utverka en helt annan rörelse för att styra motståndarens teknik i önskad riktning. Det kan vara en kort parering utan annat syfte än att bara skydda dig, men det kan också vara en parering i syfte att försätta dig i position för kontring. I det senare fallet blir den mängd rörelse och kropp du lägger bakom tekniken viktigare. Och återigen påminner jag om att det inte handlar om dramatiska rörelser, utan om en distinkt vridning med höger fot, en stark knyck med höger höft och en tillhörande men väl avvägd överkroppsvridning.

4. Jabba en jabb

Ok, vi kör en delikatess, också. Problem med motståndarens styva jabb, som likt en pistong håller dig på avstånd, eller som kanske tillhör en southpaw? Jabba jabben. När slaget kommer, möter du det med ett slag. På så sätt kommer du garanterat att rubba rytmen, samtidigt som du inte blir träffad. Men här gäller det att ha koll på sina grejer, av samma anledning som blockeringar inte ska utföras ute i fria luften. Rätt utfört, dock, är detta mycket effektivt.

5. Axelvridning

Från utgångspositionen kan du, när en rak vänster slås mot dig, låta din lättade vänster häl vridas upp ytterligare, varefter du vrider med vänster höft och så att säga ger motståndaren din vänstra sida och, sålunda, också din vänstra axel. Vänster hand flyttas till att täcka sidan av ditt ansikte. Sannolikt når slaget inte ens fram. Och når det fram, så skyddas du av handsken. Det som sker i samband med denna rörelse är helt enkelt att denna diskreta ompositionering flyttar ditt huvud en bit – inte mycket, men tillräckligt för att vara utom räckhåll. Och självklart står du nu i en position där du med kraft kan vrida tillbaka för en höger – eller vad du nu vill göra.

Samma axelvridning kan göras åt andra hållet, men är svårare att leverera i faktiska situationer, helt enkelt därför att resan är längre, och det går fort där ute. Men av och till hamnar du i positioner där den är fullt möjlig att utföra.

6. Gunga, vicka och annat smått och gott

a) Gunga är kanske fel ord, men vi tar vad vi har. Vi föreställer oss ett rakt slag. Företrädesvis gungar vi in under slaget utifrån och in, så att vi mot en rak vänster gör en mjukt rullande rörelse i motsols riktning – ut mot höger, ner, under, in. Rörelsen utförs med mjuka höfter och knän, där vi trots att vi går ner i en djupare ställning bibehåller formen och strukturen. Detta betyder att man inte ska stå med raka ben och böja höften för att likt en vinkelhake ta sig under slagarmen. Detta betyder också att dina fötter och höfter samverkar, där vänster och höger höft i mitten av rörelsen ”byter” plats med varandra. På så sätt kan du, i samma ögonblick som höfterna växlar över, med rörelsen som hjälp trycka in en högerkrok mot de nedre revbenen av motståndarens vänstra kroppssida.

I ett mer avancerat utförande går du, trots allt in, inifrån och ut. När vänstern kommer, vickar du lätt åt vänster med huvudet samtidigt som du lättar med höger häl och aktiverar höger höft. Därefter går du ner samtidigt som du går snett framåt med höger fot genom ett litet men mycket snabbt steg. Du befinner dig i detta läge i en låg position. Samtidigt som steget utförs, växlar du in vänster höft med nu lättad vänster häl och kan trycka in en kort vänster i solar plexus. Denna kombination, just denna kombination, försätter dig i en position där du med maximal kraft nu kan vrida över – från den position du nu har – och lägga in alltifrån en högerkrok mot sidan, mot revbenen, mot huvudet, alternativt en höger uppercut. Självklart bör du servera efterrätten med en avslutande vänsterkrok mot ansiktet.

b) Vicka är att använda huvudets och överkroppens rörelse till att, med trots allt minimal ansträngning, undkomma slagen. Som alltid är det viktigt att vara mjuk i mittsektionen, och att alltid involvera ben och fötter i rörelserna. Vicka med huvudet till vänster? Höger häl. Vicka med huvudet till höger? Vänster häl. Behåll formen, behåll strukturen. Efter vickning till höger – perfekt positionering för att slå rak höger, eller fortsätta genom att dyka in under slaget, eller…och så vidare.

Bra redskap för träning av dessa två rörelseformer är dels en majsboll – bollen sätts i gungning, och du tränar vickningar genom att undan för undan lägga dig allt närmare bollen tills den stryker mot skäggväxten på din haka när den gungar förbi – och dels ett uppspänt rep tvärs över en öppen yta. Repet symboliserar de raka slagen, och jobbet är att gå ner, gå under, komma upp, slå, och från nästa sida återigen gå ner, gå under, komma upp, slå. Samtidigt går du framåt, med kontroll och med rätt tekniskt utförande. Så småningom börjar du också träna på dessa delar medan du går bakåt.

En mästare på de två avslutande delarna av denna genomgång var Mike Tyson, vars huvud- och överkroppsarbete var rakt igenom fenomenalt när han var som bäst. Här rekommenderas en titt på ”Iron Mike” i aktion.

Del 6: Vänsterkroken

Så är vi framme vid det elakaste av alla slag: vänsterkroken. Inget slag är så svårt att slipa till teknisk fulländning, men inget slag ger heller – perfekt utfört – samma belöning.

Som vapen träffar kroken ansiktet från sidan, till skillnad från de raka slagen som bearbetar ansiktets tjockare och mer skyddade delar. En krok levereras optimalt mot hakan, men kan även träffa kindben, tinning och öra. I det senare fallet kan slagets effekt bli en trasig trumhinna, och allra minst ett högt pipande ljud som väldigt konkret stör motståndaren.

Till krokens effekter kommer det faktum att träffen vrider ansiktet åt sidan, vilket också sätter hjärnan i rotation. Hjärnan utsätts alltså inte bara, som vid raka slag, av en kraftig stöt som får den att krocka med sina väggar, utan också av denna rotation i sidled som, i värsta fall, sliter sönder nervtrådar.

Eftersom väl utförda vänsterkrokar är ett farligt vapen, är det också viktigt att de hanteras som sådana i sparring och att viss återhållsamhet praktiseras. Tyvärr uppstår ofta en period när en relativ nybörjare dels börjar behärska slaget, men ännu inte behärskar det lugn som får honom eller henne att hålla tillbaka denna erövrade kunskap i sparring. Totalt sett krävs dock åratals idog träning för att utveckla en någorlunda bra och effektiv krok.

För att gå in på krokens mer tekniska delar så ska den utföras som ett kort och koncist slag. Som alltid finns här varianter, och som alltid lämnar vi dem till erfarna utövare. Vi koncentrerar oss på krokens själva uruppförande, och tittar på dels en krok från absolut fixerad utgångsposition, dels en krok som sätts in som ett moment i en rörelse.

1. Från utgångsposition gör vi en minimal, förberedande ompositionering genom att vrida fram höger höft och höger torso/axel. Vridningen är så liten att den inte påverkar fotställningen, där höger fot hela tiden har kvar sin position. Vridningen är också så liten att dess syfte enbart är att skapa rörelseutrymme för ett slag som kommer in från sidan, trots att du står framför din motståndare.

2. I och med denna nya position har vi skapat en vinkel där vi idealt inte behöver släppa eller lägga ut slaghanden, utan i stället direkt kan påbörja slagets rörelse in mot målet. Från vår ursprungliga gard är redan vänster arm vinklad. Denna vinkel vrids nu till att bli ett slag som kommer in med 90 graders vinkel, parallellt med golvet.

3. I själva slaget vrider vi nu till med vänster trampdyna så att hälen strävar utåt och, som vanligt, med vänster höft, samtidigt som vi vrider tillbaka och vrider över med torso och axel från vår ursprungliga ompositionering. I träffögonblicket är det helt nödvändigt att vara stark i främre axel och att låsa träffen med muskelfokus.

4. Om vi nu fryser bilden av oss själva, precis här, så ser vi en boxare som har bibehållit form och struktur, med god balans, där vänster fot är vriden, där vänster höft är vriden, där vänster överkropp är vriden, och där armen ligger parallellt med golvet och med en vinkel om 90 grader i armbågen. Som alltid är handleden stark och aningen vinklad, så att näven ligger längs plan linje från underarmens ovansida. Ansiktet skyddas genom sänkt haka, och höger hand är där höger hand ska vara – skyddande ditt huvuds andra sida.

5. Efter slaget finns flera alternativ, som att fortsätta attacken alternativt röra oss ut ur slagzonen. Eftersom en vänsterkrok per definition är ett slag som utförs relativt nära motståndaren – och framförallt i jämförelse med raka slag – är det dock ingen god idé att vi efter slaget bara ställer oss och väntar på motståndarens nästa drag. Istället kan vi till exempel utnyttja krokens rörelse till att med överkroppen vicka över till höger och därefter utföra en liten, nästan rullande rörelse ner och upp. Som alltid ska benen och höfterna involveras i denna rörelse. Som alltid utför vi aldrig någon rörelse med raka ben, låsta höfter och stelopererade ryggar.

6. I nästa steg av att träna denna krok, föreställer vi oss att den föregås av alltifrån en rak höger, en fintad rak höger eller helt enkelt en instegning. Och då återkommer vi till mitt mantra om tramprörelser, där boxarens fotarbete påminner om 1800-talets kvinnor som vid sina vävmaskiner jobbade med fötterna.

7. Från exakt samma position som under punkt 1, utför vi nu samma fotväxling som om vi faktiskt skulle slå en rak höger, det vill säga höger höft trycks fram, och samtidigt som höger häl lyfts och höger trampdyna utgör kontakten med golvet, så trycks vänster fot ner i golvet. Pang. Är ni med? Alltså, vänster fot går ner, höger fot går upp, höger höft trycks fram, höger torso/axel vrids fram, och nu – ja, nu känner ni hur hela er kropp är som född för att slå den där vänsterkroken. Det kan, härifrån, liksom inte komma någonting annat än en mäktig, explosiv krok.

8. Vi har, genom rörelsen ovan, bibehållit formen och strukturen, och mer än någonting annat balansen. Vi står inte och lutar, vi är inte på väg att vicka åt något håll, utan med huvudet på exakt samma plats som innan vi började rörelsen står vi alltså positionerade för att slå kroken. Skillnaden nu är att vi genom denna större ompositionering också har andra förutsättningar för att på ett helt annat sätt få med mer kropp bakom slaget.

9. Den redan vinklade armen vrids nu in mot målet, samtidigt som fötterna återigen växlar, så att vänster fot och vänster höft vrids till med en knyck precis i träffögonblicket. Sammaledes med torso/axel. Om vi träffar utverkar vi enorm kraft. Om vi missar är vi oerhört blottade.

En vänsterkrok är ett kraftfullt konstverk, men ett svårbehärskat sådant. Till dess nackdelar hör att den är lätt att missa med, och att den lämnar sin utövare blottad. Även vid träffar är den svår att träffa rent med. Motståndaren skyddar sig, och det innebär att kroken oftast lämpar sig bättre som del i en serie, som redan har skapat blottor i motståndarens gard, eller som ett vapen att bruka när vi redan bearbetat vår motståndare och han eller hon börjar bli mör.

Krokar tarvar också mer energi än raka slag, och utövar ett större slitage på framförallt axlar. En krok som laddas upp med kraft sliter hårt, likväl som träffen skickar en kraftfull stöt in i axeln. Att lära sig krokens tekniska moment är således bara ena delen av kråksången. Den andra delen är att lära sig när den ska slås.

Avslutningsvis lämpar det sig då att tipsa om kombinationer där vänsterkroken på ett naturligt sätt har sin plats. I ena fallet kan den gärna avsluta en trilogi med rak vänster-rak höger-vänsterkrok. Den avslutande kroken kommer helt naturligt till följd av den position vi har i och med den raka högern. I andra fallet slår vi först en rak vänster, utför en rörelse som indikerar en rak höger men växlar i stället direkt in en vänsterkrok. Exempel två visar sig ofta vara anmärkningsvärt framgångsrikt. Varför? I exempel ett är det sällan en motståndare är helt stationär efter den raka högern, och en motståndare som flyttat sig bakåt undan en rak höger befinner sig tämligen långt ifrån oss. Vi har då en hygglig sträcka att kapa för att i ett naturligt flöde kunna följa upp en rak höger med en vänsterkrok. Efter vår raka vänster, dock, som vi egentligen bara matar för att sätta upp läget för kroken, ser det annorlunda ut. Där har vi vår motståndare på precis det avstånd vi vill, och vi har en position som efter en höger, och kan nu trycka in kroken.

Och som alltid; kom ihåg att ha fötterna i golvet. Ha alltid båda fötterna i golvet, lär er använda vridmomentet och att involvera höfterna, och ni kommer att utverka slagkraft ni aldrig trodde fanns. Och ingen slagkraft kan mäta sig med den perfekta vänsterkrokens.

Del 7: Behärska ringen

Efter att ha gått igenom de grundläggande delarna om fotarbete, gardering, rak vänster, rak höger, defensiva verktyg och vänsterkroken är det dags att kika lite grann på den ofta underskattade men helt avgörande konsten att behärska rummet eller, kanske snarare, ringen.

Att behärska ringen är att styra skeendet, att få motståndaren att röra sig i den riktning du vill, att tvinga motståndaren att luta sig mot sina svagaste sidor; att, med andra ord, helt enkelt vara smartare. För att kunna vara det måste din hjärna vara påkopplad, ditt fokus vara skarpt, och din muskulatur avslappnad.

Här är andhämtningen central, och här har mången boxare mycket att lära från de traditionella japanska kampsporterna där träning i ”ibuki” är en så central del. I princip handlar det om att andas med buken, i stället för bröstet. Med rätt andning går det att sänka sin hjärtfrekvens, sänka sin förbrukning av nervös energi och skapa förutsättningar för både hjärnan och kroppen att agera med rätt kombination av avspänning och anspänning.

När vi väl är där, handlar behärskandet av ringen givetvis om att läsa sin motståndare och agera därefter. Vill du stövla på och tvinga din motståndare att lyda din vilja är du välkommen att fortsätta den vägen, men du lär inte ha mycket att hämta i denna text. Här är den bärande principen att boxning, precis som all annan verksamhet, är som ett ordlöst samtal, där en replik följs av ett svar som följs av ett svar som följs av ett svar, tills slutligen någon dragit sista strået. Om du inte hör vad din motståndare säger, lär du knappast kunna komma med rätt replik. Och om du stövlar på och försöker tvinga din motståndare att lyda din vilja, kommer du – förr eller senare – att få förbaskat stora problem.

Boxning är förvillandets och magins konst, som handlar om att förbrylla din motståndare, att läsa honom/henne samtidigt som du själv uppträder svårläst och oförutsägbart, och för att kunna det bör du ha en bred repertoar. Det behöver dock inte innebära att du går in med serier där du slår knut på dig själv för att leverera en bolopunch, en överhandshöger och en krok bakom din egen rygg. Det kan vara så enkelt att du är oförutsägbar nog att slå en enda rak vänster, eftersom du alltid fått lära dig att du aldrig ska slå en enda rak vänster för att du då är just förutsägbar.

Men nu handlar detta inte om slag. Det handlar om rummet, om ringen, och om att allt inte är vad det synes vara. Exempelvis måste man inte behärska ringens centrum för att behärska ringen, vilket ofta upprepas som ett mantra. Du behärskar ringens rum genom att behärska motståndarens hjärna, genom att hålla honom sysselsatt med hur han ska lösa den gåta som är ditt eget svårlästa rörelseschema.

Rent tekniskt är det lätt att röra sig framåt och bakåt, liksom det är lätt att jaga en motståndare som rör sig bakåt. Eftersom ringen är en fyrkant med begränsande rep, leder denna linjerade rörelse till en slags utdragen cirkeldans, där linjen korrigeras upp genom lite sidstepp för att sedan fortsätta längs linjen framåt-bakåt. Att utveckla sin vertikala rörelse är ett brott mot denna ensidighet, i sak lätt men för motståndaren svårt, eftersom den som rör sig vertikalt också tvingar motståndaren till ständig ompositionering.

Vertikal rörelse gör det inte bara svårare för motståndaren att få fäste på dig. Du spar också energi, eftersom sidorörelse tarvar mindre kraft enligt exemplet: insteg – slå ett två tre slag, pang pang pang – sidsteg – (motståndaren ompositionerar sig) – insteg – slå ett två slag, pang pang – sidsteg åt samma eller andra hållet – och så vidare.

Även här är oförutsägbarhet ett nyckelord. Vad man än gör, blir man läst om man alltid gör det, och därför ska man aldrig göra det alltid, men alltid göra det ibland. Därför blandar man upp sina sidsteg med rörelser i andra riktningar, med att cirkla höger och cirkla vänster, med att gå så nära att motståndaren backar för att därefter backa för att tvinga motståndaren att gå framåt, och det är där – i denna dans med en som för och en som följer – du har nyckeln till att styra skeendet och rytmen.

Allt detta förutsätter att du behärskar avstånd, och det är ingen teoretisk övning – avstånd kan du endast lära dig behärska genom praktik i ring, men också denna kunskap kräver en medvetenhet och en fokus om vad som sker på en så kallad metanivå, där en del av dig utövar själva bytandet av slag med din motståndare, här och nu, och en del av dig – en annan del av ditt medvetande, helt enkelt – iakttar det som händer som från ovan, och instruerar dig i hur du ska styra skeendet för att få det dit du vill. Boxning är på så vis sant schizofrent, och det är just därför som brushuvuden i det långa loppet inte har något att hämta.

Mitt mantra har alltid lydit: ”Hett hjärta, kall hjärna.” Jag har långt senare sett varianter i andra sammanhang, vilket jag tolkar som att det inte är så dumt, även om andras åsikter inte räknas. Det är den egna tron på den egna förmågan som räknas. När man förstår vad man gör, och varför man gör det, och fullt och fast hyser tillit till det rätta i att göra just det, så kan man inte misslyckas.

Resonemanget ovan kan dras och utvecklas hur långt som helst, och skulle bland annat kunna inbegripa det som kallas stil, och som är ett möte mellan din stil och motståndarens stil, och förmågan att kunna anpassa sin stil till denna andra stil. Men allting har ett slut, och om inte annat så för att världen utanför boxningens underbara värld ibland kallar på oss.

Men i sak handlar det om att träna på sin medvetenhet som boxare, att inte låta de automatiserade rörelser som långvarig och korrekt boxningsträning resulterar i också innebära automatiserad tanke och medvetenhet där du likt en robot gör samma saker i samma tempo, utan eftertanke och därmed utan förmåga att korrigera, dirigera och styra.

Med viss tjatighet manar jag till studier av goda exempel. Nu må gamle Bernard Hopkins vara professionell, i en cirkus på en helt annan nivå än vår svenska myllas amatörverksamhet, och han må vara gammal, men i många delar har den gamle mästaren oerhört mycket att lära ut.

En rekommendation är sålunda en kritisk och analytisk studie av Hopkins match mot Trinidad, där han neutraliserar en oerhört farlig motståndare. Studera där hur Hopkins ständigt agerar på de två nivåer som nämnts, där teknikerna kommer automatiskt men som en konsekvens av den föregående medvetna bedömningen. Studera hur och när han vid repen väntar in Trinidad, hur och när han därefter kliver fram, åt sidan, slår en kort serie för att avbryta det momentum Trinidad försöker jobba in sig i, hur han efter sin ett-två snabbt tar sig in, låser, och sen rör sig ut. Studera, kort och gott, hur han tänker, hur den som använder huvudet utmanövrerar den med den förödande slagkraften, hur han som behärskar ringens rum är den som behärskar sin motståndare.

Del 8: Uppercut

Under en session mer eller mindre uppvarvad sparring gick jag, min vana trogen, ner under min partners förvisso snärtiga raka vänster för att, också min vana trogen, försöka straffa hans gängliga kropp med en högerkrok mot den öppna vänstersidan. Nu var det ingen gröngöling som stod framför mig; han hade sett manövern förut, så till den grad att han bjöd in mig att göra om den för att – smack! – plantera den mest solida höger uppercut som någonsin fått mitt näsben att skicka krasande ljudvågor ända in i örongångarna.

Trots att omkring tjugo år förflutit, minns jag ingen annan träff lika tydligt som denna, och med det vill jag säga att en korrekt utförd uppercut är ett mäktigt vapen i arsenalen. Eftersom det oftast låter sig utföras i defensivt syfte, slås den också ofta mot en motståndare i rörelse, på väg in – effekten blir därmed dubbel.

Som med alla slag finns varianter och delvis olika sätt att slå, men med uppercuten är de ändå färre än med andra slag. I sig är en korrekt uppercut ett kort och snävt slag, vars begränsningar och styrkor ligger i att det utförs nedifrån och upp, i motsats till framåt – som med raka slag – eller med rotation, likt krokar.

En uppercut når sitt kraftmomentum ungefär i höjd med din egen käke, vilket gör att det lämpar sig mot kortare eller jämnlånga motståndare, alternativt motståndare som gärna jobbar lågt och/eller försöker ta sig in mot kroppen, men är en svårare nöt mot långa boxare och/eller boxare som konsekvent håller sig på utsidan.

En uppercut kan definitivt användas offensivt, och som exempel i samband med att motståndaren trängs upp mot repen, där en vickning åt sidan undan motståndarens raka vänster eller höger kan följas av en uppercut. Den utgör också en nyttig variabel för att försöka dyrka upp en tät och försvarsinriktad motståndare, som hukar bakom en tilltäppt dubbelgard. Med krokar kan då en glipa skapas i garden, där en uppercut kan leta sig in. Men i sak är en uppercut ändå som mest effektivt mot en motståndare som stövlar in, och inte minst eftersom dess bana är svårläst. Givetvis kan en uppercut också slås mot kroppen.

Med detta sagt, tittar vi på detaljerna.

1. Från utgångsposition måste vi skapa förutsättningar för slaget, genom en nätt liten nigning med knäna samtidigt som vi låser upp höften. Fotpositionen och fördelningen av balans är inledningsvis oförändrad, samtidigt som höger hand lämnar käken och släpps ner för att skapa rörelseutrymme för slaget.

2. I nästa skede hämtas nigningen tillbaka – som en slags resning i mikroformat – samtidigt som höften trycks framåt/uppåt med stöd av höger fots trampdyna som trycker till, samtidigt som slaget slås.

3. Slaget riktas aningen snett framåt, dvs inte rakt uppåt, med en vinkel något under 90 grader. Som alltid ska, i träffögonblicket, axeln fixeras samtidigt som höft och höger fot trycker till.

Slaget ovan avser en ortodox position, dvs med vänster fot och hand fram i utgångsposition. För högerboxare gäller det omvända. En vänster uppercut, för en ortodox boxare, ser i princip likadan ut. Som alltid måste dock kroppen positioneras för slaget, genom en nätt omfördelning av tyngdpunkten till vänster ben/fot, som sedan hämtas tillbaka när vänster uppercut slås.

Som fortsättningskurser finns flera varianter. I ett fall släpper utövaren helt enkelt sin högra fot bakåt, och stampar ner den i golvet någon decimeter bakom samtidigt som höften trycks till och slaget slås. På samma sätt kan både höger och vänster ben/fot göra utfall åt sidan. Med ett utfall åt vänster, vrids höger fot på det nu lite släpande höger benet upp samtidigt som höger hand skär rakt upp. Med ett utfall åt höger; samma sak, med med vänster fot/ben/hand. Dessa båda varianter genererar dock inte samma kraft som en uppercut med kroppen bakom centerlinjen.

Avslutningsvis förtjänar en uppercut att tränas på. Med tiden blir den överdrivna positioneringen av kroppen innan slaget till en omärklig del av ditt rörelsemönster, där slaget tämligen oannonserat kan skickas iväg med en knyck med höften.

Del 9: Tips och tricks

Film gör sig bäst på bio, precis som boxning bäst lärs i en träningslokal; därför blir också detta sista inlägget i serien Boxningsskolan, även om det aldrig är fel att skissa en teoretisk grund och så att säga, hemma vid datorns trygga vrå, reflektera på ett sätt som inte är möjligt i mer adrenalinstinna miljöer.

I detta avslutande avsnitt plockar vi fram såväl en del allmänna tips och trix när det gäller både träning och match, likväl som lite oseriöst berör delar som darrar på gränsen till det otillåtna. I sak är principen den att man som utövare ska hålla sig till reglerna: punkt slut. I verkligheten kan man dock hamna i situationer där en motståndare inte bara använder sig av otillåtna medel, utan dessutom kommer undan med det. Just därför är det bra att veta vad som finns i den där lådan med smutsiga verktyg.

1. Om riktning

Grundregeln lyder: mot en ortodox boxare rör man sig högerut, och mot en högerboxare – så kallad southpaw – rör man sig vänsterut. Det finns goda argument för detta. I normalfallet är det raka slaget med den bakre handen en boxares starkaste vapen, och sunda förnuftet säger att det är bra att inte röra sig mot detta vapen. Som alltid: ingen regel utan undantag. Som alltid: variation anbefalles.

2. Om centerlinjen

Mot högerboxare är det en god strävan att söka placera sin egen främre, vänstra fot på utsidan om motståndarens främre, högra fot. På så vis har du placerat dig utanför motståndarens centerlinje, samtidigt som motståndaren står mitt i frontlinjen för din raka höger och du har en fin bana in med vänsterhandstekniker.

3. Om växling av steg

Genom att ibland växla steg får du ett verktyg för att positionera dig i annars brydsamma lägen. Så här: du slår en dubbelvänster. Vid första slaget är du stationär, med vänster fot/ben fram. Vid andra slaget tar du ett steg, och har höger fot/ben fram. Rörelsen sker snett framåt, och positionerar dig efter den andra vänstern för att nära inpå använda en kort höger mot kroppen. Det kan annars vara klurigt att utifrån snabbt komma in i position för en kort högerkrok mot kroppen. Dubbelvänstern kommer snabbt, och har som funktion bara att förvilla och förblinda motståndaren för dina egentliga intentioner. Så här 2: samma dubbelvänster, men stegriktning mer snett utåt än framåt, för att positionera dig för en rak högercross lite från sidan. Så här 3: rak vänster med samtidigt steg med höger fot, sedan rak höger med samtidigt steg med vänster fot, och eventuellt avslut genom steg snett framåt åt höger med höger fot med vänsterkrok som dessert. Och så vidare, i en oändlig uppsjö varianter. Och som tipsens tips: samma sak, men baklänges, vilket skapar kraftfulla stopptekniker trots att du rör dig bakåt medan du slår. Men träna innan du nyttjar i skarpt läge: det ser inte vackert ut när älgar klampar i djupsnö, och samma sak om du inte timar stegväxlingarna rätt.

4. Lägga an med vänstern

Använd din raka vänster på samma sätt som en gevärsskytt fixerar kolven mot axeln: sträck ut den, stark och styv, och plantera handsken i eller alldeles intill motståndarens ansikte. Garanterat frustrerande och irriterande, och för många – men inte alla – en småsvår nöt att knäcka. Från detta läge har du nu överblick, kan välja nästa drag, och är åtminstone för en kort, kort stund fredad från motståndarens attacker – det vill säga, så länge som dennes ansikte är kvar bakom din handske. Testa gärna några gånger, och läs av effekten. Om motståndaren reagerar som önskat är det bara att gratulera: då kan du först plantera din vänster där, och sen välja om du vill följa upp med en rak höger, en rak höger mot kroppen, en högerfint som följs av en vänsterkrok, eller…du fattar. Om motståndaren inte reagerar som önskat, utan helt enkelt svarar med att smacka in en pistongvänster: lägg ner projektet, och fokusera på din egentliga boxning. Överflödigt att nämna är självklart att detta lönar sig bäst om din räckvidd är längre än motståndarens.

5. Straffa kroken

Kanske är ”straffa swingen” ett mer korrekt namn. Oaktat vilket: när motståndaren siktar in sig på din kropp och från halvdistans öser på med krokar/swingar, så vinklar du ut armbågen och möter armen. Inget nybörjartips – och hård bestraffning om man misslyckas i och med att man ger fri lejd åt slaget på väg in – men ger effekt.

6. Trampa tån

I clinch kan det hända att man råkar placera sin fot på motståndarens fot. Då kan det också hända att man med andra foten tar ett halvt steg tillbaka för att damma in tekniker, likväl som att motståndaren försöker ta sig därifrån och helt enkelt får taskig balans. Men det är givetvis inte tillåtet, och låter ärligt talat bättre än det i verkligheten är effektivt. Snarare riskerar man själv att tappa fart, fokus och balans. Men, tja, prova, om du inte har nåt emot att bli varnad av domaren eller göra din motståndare heligt förbannad.

7. Använda axeln

Standardarbete i clinch: upp med axeln, skydda din haka, och låt den gärna störa motståndaren genom att tryckas upp mot dennes haka. Elaka boxare trycker upp den ännu mer, och hårt.

8. Lås armarna

Standardarbete 2 i clinch: placera dina händer/handskar på motståndarens biceps, använd din egen bakomliggande kropp som tyngd, och du har enkelt neutraliserat hans/hennes möjligheter att slå. Tryck till samtidigt som du rör dig ut ur clinchen, och så har du skapat tryggt avstånd utan större åthävor. Vill du vara riktigt vass så trycker du till, gärna intill repen, positionerar dig och fyrar av artilleriet: motståndaren är inte i optimal balans eller skyddande gard.

9. Andning

Det är helt avgörande att lära sig andas – inte bara andas rätt, utan andas överhuvudtaget. Alla som rört sig i ring vet vad jag menar; fångad i ett hörn, motståndaren skär av alla vägar och jobbar hårt mot kroppen, och snart börjar syrebristen flimra för ögonen. Sammaledes med uppdämd andning i samband med slag, där en serie kan få den självkvävande boxaren att knocka sig själv av trötthet. Tricket är att andas, att andas rätt, och att andas med buken: bara då kan andning ske även under anspänning.

10. Bantning är paria

Bantningshysterin tar sig ibland bisarra uttryck, som: ingen mat tre dagar innan match, inte dricka vatten två dagar innan match, en isbit som guppar runt i gommen som klen tröst när törstyrsel sätter in, sova under tjockt täcke iklädd träningsoverall för att svettas, och cykling i bastu i overall, mössa och handskar morgonen för invägning. När det är dags att gå upp på vågen känner sig då få som Mannen, Myten, Boxaren, utan snarare Den Vandrande Svälten, och svaga, frusna och yra.

Kort och gott: fixar man inte sin viktklass med mindre än att man tvingas till dylika ingrepp, går man antingen i fel viktklass eller tränar för dåligt. I samtliga fall är denna typ av bantning inte bara en dålig idé: det är rätt och slätt farligt, och utan vidare kan en majoritet av sportens allvarligare incidenter tillskrivas detta otyg. Tyvärr ligger vissa viktmässigt precis fel: i mycket god form är man aningen för tung för klassen under, men lite lätt för klassen över. Alla gör som de finner bäst, men mitt råd är att hoppa den där bantningen. Du kanske är lite lätt i din klass, men du kommer att komma in och känna dig stark och i form, inte urlakad och svag, och det är en bra början när gonggongen går.

Eller som forne vice statsminister Per Ahlmark sa till en grupp avskedade bilarbetare en gång i tiden: Lycka till!

Del 10: Bodypunching

Kroppsslag; för äldre är ordet ofta synonymt med ljuva minnen av mästerliga bodypunchers, medan det för yngre sannolikt är synonymt med något som inte ens ger poäng i amatörboxning och därför diskvalificeras från träningsschemat.

Vi börjar med en kort tillbakablick. En gång i tiden blev det stora flertalet professionella utan någon omväg över amatörsystemet. Så är det inte längre. Och när nu amatörsystemet sedan flera år har en poängbedömning som i stort inte belönar slag mot kroppen, så får det konsekvenser i och med att en majoritet av dagens professionella boxare har sin bas i amatörboxningen. Vidare kunde matcher förr gå i trakten av 40 ronder. Ett systematiskt arbete mot kroppen gav då en helt annan utdelning, än dagens betydligt kortare matcher, som ser endast ett fåtal specialister som utövar konsten.

Ändå finns inte bara fog för att slå ett slag för denna försvinnande konst – utdelningen av gott arbete mot kroppen är helt enkelt mycket bra. Detta gäller även amatörboxning, och än mer i och med den aktuella revisionen av hur den moderna amatörboxningen ska se ut i framtiden. Sålunda ska vi först titta på varför kroppsslag förtjänar en plats i finrummet, sedan på varför de är så effektiva, och slutligen också gå igenom några hur-gör-man-då.

1. Proffsboxningen har en uppsjö legendariska bodypunchers, men flertalet är – som sig bör enligt logiken ovan – från svunna eror, och den kanske främste av dem alla hette Tony Zale: mellanviktaren vars tre krig med och mot Rocky Graziano tillhör något av det brutalaste och skönaste som kan skådas. Men senare tider har också sett bemärkta utövare av denna konst, som Mike McCallum – kallad ”The Bodysnatcher” – och som Ricky Hatton och som Mickey Ward – som försökte slita Arturo Gatti i två delar med sina vänsterkrokar mot kroppen – och högaktuelle Lucian Bute. Till dessa bör fogas ett flertal mexikanska fighters, som alltid letar efter levern – men så går också många mexikanska boxare direkt in i proffsvärlden, utan omvägar via amatörsystemen. Även Giovanni Segura förtjänar att nämnas, som lyckades överkomma en överlägsen tekniker i Ivan Calderon genom att matchen igenom arbeta kroppspartiet mört, och till dess Calderon inte längre ville vara med.

Men även i den delvis annorlunda amatörvärlden har kroppsslagen sin plats, och framförallt effekt. Jag fick lära mig detta handgripligen av några boxare från västra Afrika – varav sonen till den ene sedermera blev professionell – som uppenbarligen hade skolats på annat vis. De sökte konsekvent kropp, och inom loppet av två ronder vill jag lova att det enda – ja, det enda – jag till slut ville, var att de skulle låta den fullständigt sönderslagna kroppen vara, och bjöd dem mitt huvud. Det, mina vänner, är självklart en av poängerna med kroppsslag. En annan poäng är att de variationsmöjligheter som slag mot kroppen öppnar för, också mångfaldigar öppningarna mot huvudet. En tredje och mer definitiv poäng är att via kroppsslag kort och gott avsluta din motståndare, utan ytterligare hårklyverier. Så pass brutal är nämligen effekten av riktigt bra kroppsslag.

2. Några träffar mot kroppen, tänker kanske någon, vad gör väl det? Ja, tänk i stället så här: stå rakt upp och ner, med händerna högt hållna, och låt en tränad boxare slå in slag efter slag mot exempelvis revbenskorgen. Redan tankeexperimentet gör ont efter bara en handfull träffar, och då behöver inte ens revbenen spricka. Om de där slagen i stället träffar mjukdelarna, som nedanför revbenskorgen, eller levern eller själva diafragman…ja, då pratar vi inte bara ordentliga smärtsensationer, utan om kraft som sipprar ur hela systemet och åderlåter den drabbade boxaren på såväl energi som förmåga att fortsätta. Som tidigare sagts; mot en verklig expert inom området, längtar man snart efter att bli träffad i ansiktet i stället, och där och då är matchen förlorad.

Det måste givetvis sägas att rena leverträffar med hårda slag är allvarliga saker. Levern är ett vitalt organ, och vid en viss mängd våld kan den spricka och orsaka inre blödningar. Blodförlusten blir då stor, och den träffade kan hamna i ett chocktillstånd till följd av att hela cirkulationssystemet rubbas med allvarliga konsekvenser. Om så fordras kvalificerad vård, och det fort. Det måste dock också sägas att så allvarliga skador tillhör ovanligheterna, men effekten är likväl mycket kännbar.

3. När vi nu konstaterat att kroppsslag är all smärtas moder, går vi in på lite handfasta råd. Den där kroppen finns ju där, framför dig, men är förbaskat svår att komma åt – främst för att du måste komma in, tillräckligt nära för att träffa med kraft, och ganska lätt kan bestraffas för dina försök. För den ovane boxaren känns det lätt som att man likt en elefant i balettskor klampar in i en porslinsbutik, bara för att finna att den där kroppen man sökte har dansat undan och dess händer i stället pepprar ens panna med rappa raka slag.

Tja, boxning är nu en gång för alla bedrägeriets ljuva konst. Om vi bortser från det verkligt aggressiva scenariot (se exempelvis Segura), där boxare A sätter sådan press på boxare B att B snart står trängd mot repen och A med pannan mot dennes bröst vräker in krok efter krok mot mjukdelarna, så fordras lite finess (se exempelvis Bute), även om det inte handlar om raketforskning.

Kom alltid ihåg att en god boxare är en mästare i att läsa kroppar, i att i en positionering förutse nästa rörelse, nästa drag – sålunda handlar det om att med sin egen kropp lära sig bedra, ge sken av det ena men ge det andra, och använda inte minst höfterna som subtila indikatorer på att du är på väg åt ett håll men egentligen viker av åt ett annat. Där har vi det vi kan kalla för ”set-up”, det vill säga sätta upp läget där vi är tillräckligt nära och i rätt position för att vräka in domedagsslagen. Och behöver jag säga att följande råd förutsätter att du har ett fotarbete som utgår ifrån vad som beskrivits tidigare i Boxningsskolan? Envisas du här med att stå tungfotad på främre fot, med fjädrande bakre häl, så blir följande delar mycket svåra att utföra. Den gemensamma nämnaren för alla följande varianter, är att komma in och att komma i position. Alltså: att komma in, och att komma i position. Slutligen: detta är inga kontringar eller responser. Detta är offensiva drag, där du själv sätter dig i rätt position.

a) Den enklaste – men mycket effektiva varianten – grundas med en rak vänster. Vad gör en motståndare när du slår en rak vänster? Han/hon planterar fötterna och garderar sig, eller kontrar direkt med en egen vänster, eller flyttar sig. Långt ifrån alla gör dock det sistnämnda. Många fryser när de utsätts för artilleri, och kryper ihop som sköldpaddor. Oavsett detta, eller oavsett kontring med rak vänster, går du själv snett framåt till vänster, samtidigt – ja, helt och hållet samtidigt – som du slår en kort höger med böjd arm (en slags rak krok, kanske det kan kallas) rakt fram och mot solar plexus. Träffen ska komma i samma ögonblick som du ”sätter” steget snett framåt och trycker till med höger höft, samtidigt som kraft också genereras av själva rörelsen.

b) Återigen börjar vi med rak vänster, omedelbart följt av en knyck framåt med höger höft – som om vi ska följa upp med en rak höger – varefter vi stegar snett framåt åt höger med höger ben, och nu är i position för att vräka in en högerkrok mot kroppens sida. Genom först knycken och sedan rörelsen utåt-framåt har vi placerat oss både nära och snett framför motståndaren: ett utmärkt läge.

c) Återigen börjar vi med rak vänster, men – samtidigt som vi slår den, halvstegar eller drar vi vi framåt med höger fot. Positionen är nu lite grann som en katts. Härifrån stegar vi med tryck från höger fot snett framåt åt vänster med vänster fot, samtidigt som vi vrider höger höft och överkroppsparti för att både simulera en kommande höger, och skydda oss för kontring. I och med att vi halvstegade framåt med höger fot, har vi inte hamnat i en alltför bred fotposition, utan står med underbar balans, vriden kropp, och redo att släppa loss en vänsterkrok från helvetet mot kroppen. Vid det här laget borde jag inte behöva förtydliga att vänsterkrokens kraft nu kommer från den vridning som görs med vänster höft, och blir möjlig i och med att vi släpper på vänster häl och vrider till med vänster fot.

d) Slutligen är det aldrig fel att vända på steken, och i stället för att söka börja en attack mot kroppen i stället gå mot huvudet med två- och treslagskombinationer, där grädden på tårtan är en krok mot kroppen. Variationsmöjligheterna är oändliga, och belöningen stor, och huvudregeln är alltid: rätt avstånd och rätt position.

7 kommentarer till Boxningsskolan

  1. Samuel skriver:

    Väldigt intressant läsning.

  2. Martin skriver:

    Grym text gillar de små annorlunda jämförelserna ^^
    Mer sånt här 🙂

  3. o jan k skriver:

    en fråga. hur liten är du om det är ca 10cm mellan framfotens häl och bakfotens stortå? så tätt skulle jag inte ens stå om jag så vet att jag kommer få en spark på pungen (180cm). angående bantningen/uttorkning vad man nu vill kalla det så håller jag med dig, man kan inte komma som ett trött skelett (läs bakfylla) till en match. inte för att jag tränat boxning mer än ett år (muay thai utomlands för tillfället hemma på semester sitter och surfar kampsport) men lite småmissar i tekniker hittar jag här. fast o andra sidan så har inte sverige haft några direkta framgångar i boxning vad jag vet sen armand och paulo, om vi nu ska räkna in paulo där, han hade ju åtminstone ett bälte i sin ägo och det kan vi bara tacka de svenska domarna för. men o andra sidan så missar jag minst 99% av alla svenska boxnings nyheter så det kanske har hänt nåt sen dess?
    one last thing, är det inte generellt fel att lära ut tekniker på nätet då vi inte vill ha sverige fullt av berusade ungdomar som bara vill slåss och stampa huvud på gatan som inte är ett dugg intresserade av det sportsliga inslaget i kampsport?

    • 1. Du får lite rabatt och kan salta några centimeter till, men ärligt talat: inte mycket mer. Du ska inte gräva med spade, eller hur? Vi talar om en i sak annorlunda grundposition än gängse förekommande här, vilket innebär att du med upplåsta höfter och vinklade knän hamnar i en stabil position som ändå möjliggör snabba förflyttningar. I teorin kan det ifrågasättas, i praktiken är det överlägset – men eftersom vi inte face-to-face kan träna och korrigera – och du därmed förstå hur positionen hänger ihop med hela ledet rörelse-teknik-kraftgenerering – så är det ganska öppet för avvikande synpunkter. För övrigt gäller i boxning att alltid anpassa till individuella förutsättningar, för att maximera utfallet. I vilket fall ger din synpunkt mig inspiration att ev lägga ut bild/film där jag demonstrerar – om min datakompetens sen räcker till återstår att se. Hur som helst: tack.
      2. Vi kan väl säga att svensk boxning sett bättre dagar och mer haussade profiler, men också att det finns visst hopp i mörkret. Bland annat har vi några intressanta utövare i lätt tungvikt.
      3. Armand Krajnc var en mycket bra boxare, och en verklig profil i ringen.
      4. Nej, jag ser inte att det är fel att lära ut tekniker på nätet, av tre skäl. a) Det må låta urskuldande, men mängden tillgänglig information via just internet, filmer, böcker, etc, är så överväldigande att denna lilla blogg är en droppe i ett stort hav, där betydligt mer spekulativa och illustrativa avarter finns. Men egentligen är det självklart ingen ursäkt att ursäkta sig med att det finns mer och värre av samma sak. b) I denna blogg förekommer teoretisk underbyggnad av ex tekniker/praktiker som fordrar vansinnig mängd övning för att resultera i önskad kunskap och förmåga. Risken för att ”berusade ungdomar” som vill ”stampa huvud på gatan” studerar, till fullo begriper och till fullo tillägnar sig den nödvändiga träningen är sannolikt obefintlig. c) Med ambitionen att vara en blogg som går utöver att bara rapportera, utan även förklara och analysera, så låter det sig inte göras med mindre än att de subtilare delarna av sporten ibland förklaras. Det skulle kort och gott kastrera själva syftet med bloggen.

  4. Tobias Ringkvist skriver:

    Mycket bra text, nu kommer jag bli farligare i ringen. Jag började träna som 39åring och har tränat 1,5 år med NBK Akilles.Ser mig själv som slagpåse åt de yngre talangerna. Men jag lär mig och når en viss respekt där, särskillt med kroppsslagen.

  5. Klara skriver:

    Tack så mycket för en bra beskrivande text!! Ska hålla i en boxnings lektion i skolan imorgon och kan nu boxas som en kung! 😉

  6. N skriver:

    Mycket bra och intressant läsning. Tack för nedlagt arbete.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s